De första grekiska restaurangerna etablerade sig i Sverige på 1970-talet, de var samtida med de första pizzeriorna och den lilla McDonaldsrestaurangen på Kungsgatan 5. På den tiden var det exklusivt att dricka en burk coca-cola. Det fanns bara ett ställe där de röda burkarna såldes och det var i en automat på Centralstationen i Stockholm. Drömmarna om ett mer spännande liv personifierades av sångerskorna i Abba, Agneta Fältskog och Anni-frid Lyngstad, något mer fulländat än att vinna Melodifestivalen var omöjligt att föreställa sig. Ändå fick Benny Andersson parkera sin Volvo på Vasagatan och vackert gå in på stationen med växelmynt i fickan och köpa sin coca-cola burk. Det var innan licensavtal och marknadskampanjer hade skapat en ny skön värld.

Förnyelse av restaurangbranschen

Tore Vretman etablerade det franska köket i Sverige. Att äta en entrecote med ett glas rött blev högsta mode bland Stockholms unga garde på 1950-talet. Baguetten, det vita brödet som endast serverades på restaurang Riche på Birger Jarls gatan fick i folkmun namnet pain riche. Svenskarnas smak för nymodigheter var förstås en följd av ökat välstånd och massturism. Folk var trötta på gubbar som sålde Sibyllakorv med låda på magen med en Sunkist som tillbehör. Fast samtidigt sågs den nya tidens dekadens inte med blida ögon av de äldre som föddes vid seklets början. Hela idén med att konsumera mat utanför hemmet verkade för dem närmast frivol.

Optimismen skapar nya kulturmönster

De goda tiderna gjorde etableringen av grekiska restauranger till en lönsam investering. Moussaka och souvlaki fanns plötsligt på var mans tallrik. När industrins hjul gick på högvarv kom många greker till Sverige för att arbeta. En del startade restauranger. Matvarubutikerna köpte in auberginer och Kalamataoliver för att tillfredsställa greksvenskarna och det tog inte lång tid förrän hela befolkningen fick smak för läckerheterna. Atmosfären på tavernan blev mysigare med en sång av Mikis Theodorakis i högtalarna. En del av dessa sånger översattes dessutom till svenska av Bo Setterlind, och Theodorakis lämnade ett bidrag till den svenska kulturen som kan liknas med vad Dolly Parton gjorde för countrymusiken på 1980-talet.

Alla älskar grekisk mat

Det grekiska köket är faktiskt lätt att tycka om, att tugga på en souvlaki där bitar av oxfilé och fårkött samsas på spettet med grillad röd paprika och lök är en oemotståndlig njutning. Kalamataoliver och aubergineröra blir kanske föremål för nästa provsmakning och kanske slutar det hela med en Peskandritsa, hälleflundra med smak av lime och mynta, en rätt som alltjämt serveras på restaurang Dionysos.

En lyckad kväll med goda vänner

Låt oss säga att du är leksaksfabrikant på 1970-talet och vill bjuda din affärskollega på en exklusiv middag efter en lyckad affär. Det får bli Dionysos på Södermalm som du väljer för din representation. Längtar du tillbaka till den tiden? Till mönsterstaten med de välklippta gräsmattorna? Du behöver inte oroa dig. Restaurang Dionysos ligger fortfarande kvar på samma adress 50 år senare.

Odysseus älskade fassoulada

Det är ett faktum att ända sedan tidernas begynnelse, jag räknar inte med grottmänniskor, har maten varit en social markör. Den romerska middagsvärden visste minsann att berätta om vad som låg på tallriken. En färsk fisk som precis anlänt innan den anrättades, här fuskar vi inte med kvaliteten. I det avseendet har nog den grekiska restaurangen spelat ut sin roll. Nu är det indonesiskt och japanskt som är den nya trenden.